johannacarina

 

Har alltid saknat en sänggavel i sovrummet men inte riktigt gillat de jag övervägt köpa dels för att de är dyra för en fattig sjuksköterska och dels för att de är opersonliga. En gång övervägde jag att göra en egen av en skiva, stoppning och tyg (som en av mina vänner gjort på ett jättesnyggt sätt) men jag kunde inte bestämma vilket tyg jag skulle välja. Slutligen bestämde jag mig för att trycka upp en bild i största möjliga storlek och lägga upp. Att det blev en bil var helt och hållet mitt beslut, tro inget annat, men jag tror fler i hushållet håller med om att motivet var väl valt.

 

Måste också tillägga att bilden är tryckt på aluminium, det gör alltså inget som man slår lite på den i sömnen.

 

Inga ursäkter, men mitt liv är helt enkelt alltför roligt för att jag skulle ha tid att skriva blogginlägg, eller något. Dock känner jag mellan varven att jag har något konstigt behov av att ha en blogg, få ladda upp någon bild och skriva lite om mina äventyr. Nu just har jag ett sånt varv; idag gjorde jag nämligen någonting nytt! Ni vet den där underbara "första gången" känsla. Första tanden som lillasyster drog ut med hjälp av ett snöre knutet till tanden respektive ett dörrhandtag och en snabb knyck som gjorde att det sa plopp. Första bilen. Första älgen som föll för det egna skottet. Första mjölkglaset efter en kväll ute på stan. Ni vet vad jag menar?

 

Just den känslan hade jag idag då jag fick motorstopp på grund av avsaknaden av bränsle. Mitt på riksåttan. Tur i oturen var att jag nästan var hemma och att det finns en bensinstation just där bilen gjorde ett sista försök att fortsätta färden så jag bestämde mig för att rulla in på denna bensinstation. Inga bilar ivägen så jag tänkte att detta går nog bra, men tydligen så går det varken att bromsa eller styra då bilen inte är på. Resultatet blev att jag just och just missade ett dike och ett träd och rullade vidare för att slutligen stanna mitt på parkeringen. Följaktligen gapskrattade jag en halvtimme före jag förmådde mig ringa en kompis och be om hjälp.

 

Frågan är om detta var en typisk "första gången" känsla, eller är det alltid såhär roligt att få kärringstopp? Om fallet är det sistnämnda gör jag gärna om det. Typ alla dagar.

 

Och det var den onsdagen.